Korta berättelser - noveller

"Samuel Höppopp-den hoppande tjärbrännaren"

/dscn0196.jpg

Tjärstubbe.

I trakten av Bussjön i Lycksele kommun ska det för mycket mer än etthundra år sedan ha funnits en man som i folkmun kallades Samuel Höppopp. Enligt hörsägen ska Samuel ha varit långbent, smal och mycket spänstig. Han ska bland annat ha livnärt sig på att bränna tjära och tillbringade säkert därför mycket av sin tid i skogen och vid sin tjärdal med insamlande av tjärstubbar och annat som han behövde till bränningen. Samuel ska till sin läggning ha varit lite annorlunda också till tal och sätt, vilket på den tiden knappast orsakade någon relevant diagnos. Han var helt enkelt annars, som folk kunde säga. Annars var en diagnos som kunde stämma in på en hel del skiftande åkommor och användes när någon var avvikande eller inte precis följde gängse normer.
Samuel hade fru och barn, men dessa vet jag väldigt lite om. Eftersom vi idag vet en del om hur genetisk ärvtlighet fungerar kan vi nog ändå anta att också någon eller några av barnen ärvt Samuels lilla handikapp.

Namnet Höppopp fick Samuel därför att han ibland roade villiga åskådare med att hoppa jämfota mellan två tomma tjärtunnor. Hur höga dessa var kan jag bara gissa, men säkert hade de en avsevärd höjd. Nog för att göra åskådare imponerade och ge öknamn åt en överspänstig man. Samuel kunde på grund av sin spänstighet också färdas snabbt med hjälp av en lång stav. Han tog sats och hoppade med hjälp av staven flera meter framåt i taget. Kanske det var en urgammal teknik att förflytta sig då kommunikationer och färdvägar saknade dagens standard. Namnet Höppopp passade Samuel på många sätt.

Samuel hade en dag en hel del ärenden till plassen, eller staden som vi nu säger. Mycket hade samlats ihop, och nu var det tvunget. Han visste att en av bönderna i Bussjön också skulle in till stan med häst och vagn och därför gick han den kilometerlånga vägen till bondgården och frågade om han inte kunde få åka med på vagnen, när bonden ändå skulle samma väg. Svaret Samuel fick är i historiens vindar glömt, men det ska inte ha kommit några vänliga ord från bonden. Säkert fick Samuel höra en hel del smädesord över sin ringa person. Inte ville en välbärgad bonde ha en sådan som Samuel på vagnen! Vilken skam det skulle vara. Inte kunde han låta folk misstänka att de två var vänner!

Självklart blev Samuel både ledsen och förbannad. Det blev ju inte något extra besvär för bonden att ta honom med? Nåja, Samuel blev så pass upprörd att han tog och utmanade den ovänlige "Bussjöoxen". Han skulle minsann få se att också Samuel kunde färdas snabbt om han ville.
 "Låt oss se då vem som kommer sig först till plassen", skrek han, slängde förnärmad igen dörren och gick.

De startade samtidigt från Bussjön, bonden körandes på vägen med häst och vagn och med ett illvilligt, förnöjsamt leende på sina läppar. Inte kunde den dåren med sin hoppkäpp hinna före honom! Det skulle ju vara omöjligt då bonden tyckte sig ha en mycket snabb häst. Samuel Höppopp startade i ilskans energi med sin hoppstav. Han skulle minsann visa den högfärdiga, snåla gubben! Samuel kunde minsann han också! Vilken väg han tog vet jag inte, men förmodligen var det också lättare för honom att hålla sig till den smala grusvägen.

Efter halva vägen var det ungefär jämt mellan de två. Ena stunden hade bonden ledningen och andra stunden var det Samuel som hade ett litet försprång. När de närmade sig Lycksele började däremot hästen att sacka efter en bit och framme på torget kunde närvarande stadsbor se Samuel komma inhoppande på torget som segrare.

Om bonden erkände sig besegrad eller bara ignorerade Samuels vinst får vara osagt, men folket i bygden prisade länge Samuel Höppopps fantastiska prestation. Säkert mådde han själv väldigt gott över att ha fått ge den ogine bonden en knäpp på näsan. Vad som hände framöver med Samuel och hans familj får vara osagt, men berättelsen om Samuel Höppopp och hans hoppstav lever ännu kvar i Lyckselebygden. Alla sätt (att ta sig fram) är bra utom de dåliga!
 

/dsc00420.jpg 

Alla ensamma hus 

Att det alltid finns två sidor på ett mynt är väl de flesta överens om. Kanske finns det också en sida till om du räknar med den minimala kanten runt omkring. Dessa två millimeter som gör att myntet får en greppbar dimension. Kanske är det också så om jag ska drista mig till att försöka beskriva lite av de möjligheter till liv, utveckling och andra möjligheter som ges oss som klamrat oss fast i den så kallade glesbygden. Kanske har den där extra, nästan obeskrivbara dimensionen stor del i att vi trivs och stannar kvar. En liten men viktig del av helheten. När de mest grundläggande livsvillkoren är uppfyllda finns där också andra viktiga anledningar till att många av oss vill bo kvar eller kanske rent av byta boning och bosätta sig i en mer naturnära omgivning. Idylliskt och underbart att ha nära till skog och mark, fiskesjöar och ofta ett lugnare tempo i livet. Men det finns naturligtvis fler aspekter på det så kallade myntet. Det finns också uppoffringar och problem med att bo i glesbygd, som i likhet med de positiva sidorna skulle behöva flera böcker att beskriva.
Närheten till naturen och de möjligheter som det ger till vandringar, utflykter och rekreation är enastående. Vi behöver inte färdas flera mil för att kunna ta del av detta. Inte heller behöver vi fråga om lov när lusten till en utflykt i naturen sätter in. Vår fantastiska allemansrätt, som jag tror är ganska unikt för vårt land, gör att stegen kan styras rakt in i "Guds fria natur". Underbart på många sätt och något vi måste värna om.

En mindre lustfylld och något sorgsen syn är dock ALLA ENSAMMA HUS som man stöter på i snåren och efter vägarna här uppe i norrbotten. Jag vet att det ser likadant ut på många andra ställen i vårt avlånga land. Men bortsett från ägareförhållanden o mycket annat, är inte det ett väldigt resursslöseri? Vårdade hem som för bara 5-10-20 år sedan varit fullt beboeliga och trivsamma står nu och förfaller till ingens nytta. Hus som värmts och bebotts av familjer med lekande barn och husdjur. Trädgårdar som prunkat av blommor, potatis och annat. Kanske har gårdarna till sist älskats av någon liten skröplig gubbe eller gumma som inte orkat bidra till dess årliga skötsel, samt sedan övergivits när den "sista entusiasten" pga ålderdom tvingats flytta. Livet gång förstås! Men varför får husen sedan stå och förfalla? Obegripligt också med tanke på alla uteliggare och andra hemlösa.

Själv förundras jag över hur snabbt ett hus börjar se övergivet och förfallet ut. Snabbt ohjälpligt oreparabelt. Det behöver bara gå några år så infinner sig det där ledsna övergivna utseendet som kommer av bristande kärlek och omvårdnad. Det är som om själva trävirket viskar "Kom och ge mig lite ny målarfärg" och de begynnande sprickorna på de gamla förut så vackra fönstren vill klagande bli befriade från sina kartonglagningar och helas. Jag tror att många som bor i avfolkningsorter kan hålla med mig i den beskrivningen. Tyvärr går flera av husen inte ut till försäljning, vilket är ett stort komplext problem i sig. Men nog vore det väl underbart om fler kunde upptäcka glesbygdens fördelar, och ges möjlighet att ta hand om några av de förut så vackra husen. Om de övergivna hemmen slapp se så ödsligt ensamma ut i sin snårskog.

 

 

Dubbelsenade Simon

Vid den tid när detta utspelade sig fanns det inte i samma utsträckning som nu, ständiga diskusssioner och samtal om mobbing och trakasserier. Kanske har vi människor blivit något klokare med tiden och börjat förstå att även de annorlunda och avvikande kan vara till glädje och nytta för oss och samhället. Eller kanske vi trots allt behöver lära oss mer. En absolut sanning är ändå att det i alla tider tyvärr funnits och finns folk som glädjer sig åt andras olyckor, olikheter eller tillkortakommanden. Kanske är det dessa som har åstadkommit eller åstadkommer det största misslyckandet?

Dubbelsenade Simon var en man som ska ha levt i Västerbottens inland under förrförra århundradet, möjligen i trakten av Åmsele. Han ska ha varit en mycket speciell man, inte bara för att han av grannar och andra i bygden räknades som lätt efterbliven, utan mer därför att han ägde en fruktansvärd råstyrka. Simon var så ovanligt stark att han efter en intresserad läkares undersökning befanns vara dubbelsenad. Dessutom var han både lång och bred. Ja ni kan tänka er att inte många ville komma i onåd hos honom. Däremot hade man av förståeliga skäl varnat tilltänkta bråkmakare för att reta upp eller börja mucka gräl med honom. Man var rädd för vad som skulle kunna hända.

Simon själv var inte bara lätt efterbliven utan också en mycket snäll person. Han visste om sin ofantliga styrka och försökte därför att på alla sätt undvika bråk. Vilket tyvärr inte alltid lyckades.
Om Simon var helt ung eller medelålders när detta inträffade vet jag inte, men att han som många andra på den tiden såg fram emot de små och få förströelser som fanns till buds är helt visst. Livet som bonddräng var säkert ganska hårt även om man som Simon var björnstark. Säkert såg också han fram emot logdansen om lördagskvällen och den efterföljande vilodagen. Söndagen då man också på de flesta bondgårdarna försökte följa budorden och begränsa sysslorna till det allra nödvändigaste.  

Nåja, Simon ville göra sig fin inför lördagsdansen på den stora logen och åkte eftermiddagen innan iväg till plassen. Där gjorde han en för honom dyr investering. Han köpte sig en ny fin hatt. Kanske tänkte han därigenom öka sina chanser till en och annan dans under den stundande kvällen.
Lördagskvällen kom och Simon tvättade sig, bytte kläder och  kammade sig noga. Som kronan på verket satte han sedan på sig sin nya stiliga hatt innan han förväntansfull inför kvällen vandrade iväg mot dansen.
 
Den stora timrade logen låg ett stycke bort på granngårdens domäner och där var redan fullt med folk när Simon anlände. Några hälsade vänligt och det blev några korta pratstunder innan dansen började.
En bondson ifrån grannbyn kunde däremot inte låta bli att pika "den efterblivna drängen" för hans nya hatt, utan pekade spefullt på Simon och försökte dessutom få med sig några av sina bundsförvanter på uppdraget. Detta verkade däremot misslyckas så han gick själv fram till Simon och sa.
 "Hittä du den dä hatt´n på sophögen"?
 "Nä ä. Hä ä en alldeles ny hatt", svarade Simon aningen stolt över sin nya hatt.
 "Ja tyck du ska ta å dä ann. Du se int klok ut i ann".
 "Nä ä, sa Simon. "Hä vill ja int".
Bondsonen skrattade ilmarigt och tog sig sedan för att sprätta hatten från drängens huvud, för att sedan hastigt avvika. Ledsen och stött plockade Simon upp hatten från det dammiga golvet. Han borstade och borstade tills den såg ren och fin ut igen innan han åter satte den på huvudet. Sedan gick han och bjöd upp en snäll liten gumma som han brukade få dansa med. 

Några danser avverkades och Simon kände sig väl till mods. Han hade fått dansa några gånger. Men den retfulle bondsonen var inte lika nöjd med tillvaron. Det började hända för lite, och nog var det ganska kul att sprätta hatten av drängen. Vilket han också gjorde när han nästa gång dansade förbi. Simon tog upp hatten och borstade av den igen. Några gånger till fick Simon hatten bortsprättad från huvudet och han kände att humöret började svikta. Han klev resolut ut bland paren, tog tag i bondsonen och sa olyckligt.
 "Du vet ju att du int få ret opp mä. Hä kunn bli falit! Å nu börj ja känn mä elak".
Bondsonen skrattade och nickade som i samförstånd, varvid Simon släppte greppet om honom och återvände till ladans vägg. Han ville verkligen inte att kvällen skulle bli förstörd av bråk. 
Det gick en lång stund och nu såg Simon att den lilla gumman som han verkligen tyckte om stod och väntade på att bli uppbjuden. Resolut gick han fram och bjöd upp. De dansade och småpratade trivsamt om ditt och datt.
 "Visst ä du piga i Ekorrträsk", undrade han.
 "Nä ä, in´t i Ekorrträsk, utan hos storbonn i Ekorrsele. Än Jonte som dem säg".
 "Ja hä ä ju betydlit närmare hit från Ekorrsele".
 "Ja, Ekorrsjöara å Ekorrträskara ha ju dans´n i Arvån".
 "Nä dit ha ja aldri vare". 
 "Int ja heller". 
Men säg den frid som varar. Bondsonen närmade sig gradvid det dansande paret och tog ett för honom ödesdigert beslut. Han tänkte att en gång till kan väl inte skada, varvid han återigen sprätte hatten av Simon.
Det som sedan hände var att Simon inte bara fått nog, utan också skämdes inför den lilla pigan över hur han blev behandlad. Ilskan rann över honom som en het lavaström och han tappade all vett och sans. Simon sprang fram till den retfulla bondsonen, greppade tag i bältet och skjortkragen samt kastade honom upp i luften, mot ett provisoriskt tak av några liggande slanor där byaskolan förvarade en del material. När bondsonen sedan ramlade ner på andra sidan och låg kvar i en hög av medföljande stolar utan att röra på sig, stannade dansen upp. Man försökte väcka liv i honom men han låg fortfarande helt stilla. Människorna förfasade sig naturligtvis över händelsen och Simons styrka. Några kastade anklagelser mot Simon, medan andra som kände till bondsonens karaktär och lagt märke till händelseförloppet tyckte att retstickan verkligen fick skylla sig själv. Simon hade ju varnat honom. 
För Simon själv kom bondsonens tillstånd som en kalldusch. Han gick fram, rörde försiktigt i honom innan han tog honom i famnen och började snyftande prata.
 "Ja, sa ju åt dä att du int fick ret opp mä, å landsfiskalen ha ju också sagt hä. Att ingen få ret opp mä för att ja ä sä stark. Att hä kunn bli falit. Varför slutä du int när ja sa åt dä".
Ingen vågade närma sig männen på golvet, utom en sjuksköterska från plassen som råkade vara på dansen. Hon kände sig tvungen att ingripa och ställde sig på knä närmast bondsonen.
 "Ja vill bara känn efter om han lev", sa hon och tittade på den gråtande Simon. "Ja, ja känn puls´n svagt. Vi måst få iväg han till sjukstugan i Lycksele".
 "Ja sa ju åt han å slut ret mä", snyftade Simon.

Enligt berättelsen ska mannen ha överlevt, men hur skadad han blev förtäljer inte historien. Säkert fick han under hela livet ångra sitt barnsliga tilltag den kvällen. Om Simon själv blev åtalad eller på annat sätt straffad vet jag inte. Men nog är detta en berättelse om hur illvilja ofta kan få allvarliga konsekvenser. Även om man kanske inte har tänkt sig det fullt så illa från början. Respekt och vänlighet varar alltid längst!

(En berättelse ur en kommande samling och uppföljare till boken "Vitterkarlens varning ...")

 

Snäll björn eller änglavakt?

Det finns ett välbekant uttryck som säger att man inte ska väcka den björn som sover. Ett klokt råd naturligtvis med tanke på björnens styrka och den obeväpnade människans klena svaghet. Men ibland kan frånvaron av vapen också vara en fördel, vilket skulle visa sig vid ett minst sagt spännande björnmöte som min man Bill hade under en älgjakt för några år sedan.

Det var i början på november och en helt vanlig älgjaktsdag uppe vid Dublabergen. En naturskön trakt med höga berg nära Åbyälven. Jaktlaget hade fällt en kalv inom ett område cirka två kilometer från allmän väg. Bill och en yngre man tog på sig uppgiften med den relativt besvärliga promenaden. Besvärlig därför att de var tvugna att ta med sig den så kallade älgtracken.
En älgtrack är en sorts vagn med motor som älgjägarna drar med sig för att frakta älgarna på genom skogen. Naturligtvis kan det ibland bli ganska besvärligt om marken är ojämn och skogen tät.

Eftersom Dublaberget är välbekant för att vara ett relativt björnrikt område, fick de innan avfärden rådet att ta med sig ett gevär. Som bekant är ju en skjuten älg något som inte heller björnen gärna säga nej till.
 -"Nej, vi har nog med älgtracken", konstaterade Bill. "Vi klarar oss utan gevär".

Männen gick iväg. Den första sträckan var relativt snårig och skogstät, men efter en stund kom de fram till en långsträckt myr där framfarten underlättades. I en och en halv kilometer gick de småpratande tills det var ungefär trehundra meter kvar till älgkalven. Då stannade plötsligt den yngre mannen och pekade på en mycket stor myrstack som fanns vid myrens kant, bara på sex-sju meters håll. Männen konstaterade att framsidan såg bearbetad ut.
"Det ser nästan ut som ett björnide", sa jaktkompisen och Bill instämde.
"Ja verkligen, fast de sover nog djupt vid det här laget"!
Bill gasade på älgtracken igen och skulle precis fortsätta när ett stort sömndrucket björnhuvud stack fram ur myrstacken. Efter några sekunder hade hela den väldige rödbruna björnhannen hoppat fram, samt stod nu blickstilla, nära framför dem och iakttog dem.
När Bill återberättat händelsen (vilket han naturligtvis fått göra ganska ofta) så har han många gånger sagt att "tankarna hann flyga runt i huvudet". "Vad gör jag om björnen anfaller". "Kanske jag ska kasta mig under älgtracken eller försöka skrämma den med att gasa rejält i handtaget". Kraftiga gasningar i handtaget skulle ge höga gnällande ljud.
Jaktkamraten tog skydd bakom några träd, men Bill som höll i älgtracken beslutade att stå kvar och trycka på gaspedalen.
Björnen stod avvaktande kvar en stund, skakade sedan på sin väldiga kropp så att jord och myrstacksnålar yrde omkring honom, sedan tog han ett väldigt skutt och försvann in i skogen. I samma riktning som älgkalven låg.
Naturligtvis blev frågan om de skulle återvända samma väg de kom eller våga hämta kalven. De beslöt att ändå hämta kalven som låg bara trehundra meter ifrån dem. Men den hämtningen gick mycket snabbt och kan jag tänka mig, med en avsevärd puls.
De såg inte till björnen mer och kunde återvända till sina jaktkamrater med älgen och med en mycket spännande berättelse.

Ibland brukar jag tänka vad som kunde hänt om någon av dem varit beväpnad. Hur reagerar man vid ett så nära björnmöte om man bär ett gevär på axeln? Kanske skulle björnen blivit misstänksam och anfallit om de börjat veva och peka med ett gevär. Men om björnen velat anfalla hade de knappast hunnit skjuta. Björnar är ju trots sin storlek mycket snabba och spänstiga djur.
Nåja, björnmötet gick ju bra denna gång för både männen och björnen.
Jag brukar tänka att det kanske är med björnar som med oss människor, att några är argsintare och mer lättretade än andra. Detta var förmodligen en ganska godmodig björn som inte hetsade upp sig över att bli väckt ur idet. Eller hade Bill och hans jaktkamrat helt enkelt änglavakt!

Jag är inte någon jägare eftersom jag skulle tycka allt för synd om djuren för att ta livet av dem, men jag äter mycket gärna älgkött. Hur motsägelsefullt är inte det! Men livet är ju fullt av motsägelser!
Att skjuta prick med elektroniska gevär mot rörliga bilder är däremot ganska roligt. Jag har nyligen provat olika varianter och också mot fiktiva björnar. Att jag hälften av gångerna blivit riven och uppäten är ju en indikation på att låta bli jakt i det verkliga livet.
Björnar är ändå ganska fridsamma djur som i den längsta försöker gå undan för och undvika människokontakt i skogen. I ett naturprogram sa en expert att vi människor skulle bli förvånade om vi visste hur många björnar vi passerat i skogen utan att veta om det.
En skrämd eller retad björn däremot kan ju som bekant vara livsfarlig.

 

Själen behöver större utrymme än kroppen

Bilden är ett flygfoto över Tjärnheden som jag tycker väl kan representera själsligt utrymme.

Ni som någon gång haft glädjen att besöka den lilla Italienska ön Capri och Axel Munthes underbara villa San Michele, känner kanske också till den filosofi han hade vid byggandet av huset. Han påstod att själen behöver mer utrymme än kroppen.
"Mitt hus ska ha sol, vind, luft och ljus, ljus, ljus", lär han ha sagt vid planerandet av bygget. Med tanke på elementen så hade han också vatten i form av en vidunderlig havsutsikt. Så nog kan jag tycka att han lyckades med sin föresats. Var kunde han få allt detta om inte på toppen av den lilla ön, där solljuset och vindarna fortfarande strömmar fritt omkring den vackra byggnaden.

Jag minns med glädje den sommaren jag tillsammans med andra medlemmar i den kör jag då sjöng i, besökte Capri, San Michele och dessutom fick sjunga i den lilla kyrkan. Vi var trötta och ärligt talat hade vi gjort betydligt bättre framträdanden, men känslan att sjunga i San Micheles kyrka var fin. Bilden av ett stim hoppande tumlare som långt där nere på havet passerade ön, har också etsat sig fast i bildminnet.
Många andra platser har jag sedan besökt i mitt nu ganska långa liv, där en känsla av själslig inspiration infunnit sig. Det kan vara något så "enkelt" som en solglänta i skogen med lingonröda tuvor, eller en vacker julkonsert i kyrkan, en sandstrand med oändlig utsikt, möten med inspirerande människor eller en skrivardag när orden mjukt och enkelt faller på precis som man vill att de ska.

Visst är det så att vi alla, bildligt talat, på våra skilda sätt eftersträvar just sol, vind, luft och ljus i våra liv. Att ge själen det utrymme den behöver. En människa behöver stimulans och nya intryck. En så fullkomlig helhet att verka i som möjligt.
Men hur ska vi då definiera själen? Hur är den beskaffad? Ja, det vågar jag absolut inte spekulera i eftersom den frågan är evig och hittills obesvarad. Själen är på något sätt obeskrivbar i sin märkvärdighet. Vi kan bara känna och ana dess betydelse för vår helhet som människa.

Om vi förenklat tänker oss att en del av själens beskaffenhet och behov är den stimulans som intryck av olika slag tillför våra sinnen, då kan vi också förstå hur viktiga alla de sinnesintryck är som påverkar vårt välbefinnande. Intryck som vi stundligen och dagligen hela tiden tar in. Av både gott och ont, i glädje och sorg. Hur mycket vi påverkas av vår egen livsmiljö, våra medmänniskor, vårt eget hela  livsrum.
En människa med god syn kan vid klart väder se flera mil från ett högt berg. Vi kan ta in vissa ljud på flera mils håll och förnimma saker och känslor i det oändliga. Njuta av musik, konst, kärlek, naturens skiftningar osv. Enkelt uttryckt behöver själen bland annat det utrymme som våra sinnen förser den med.
Vad händer då med en person som som av olika anledningar (ålderdom, handikapp, fängelseförvaring osv. inte får det livsrum och de sinnesintryck den behöver, och vilka konsekvenser kan det få? (Det skulle kunna skrivas flera tjocka böcker om detta).
Jag får en bild i huvudet av en ballong där luften sakta pyser ut. Med tiden förlorar den luft och börjar så sakta skrupna ihop. Ballongen behöver hela tiden blåsas upp med nya intryck och ny stimulans. Bildligt talat med ny syremättad livgivande luft. Ibland kanske också med lite "heliumgas" för att periodvis få lyfta

Nu är det ju långt ifrån alla som har resurser att bygga sig en villa på toppen av ett italienskt berg, men det finns som tur är många andra sätt att skapa inspiration i tillvaron, både för sig själv och andra. Den syn vi har på andra, men också på oss själva är viktig. Särskilt i vårt allt mer materialistiska samhälle. Ett system som naturligtvis blir ohållbart i längden och som faktiskt hotar vår egen existens på planeten jorden. Själva jordklotet överlever oss alltid! Det har eoner av tid att ombilda livsvillkoren.
Är alla arbeten som konstrueras enbart för sysselsättningens skull verkligen något att ha. Behöver vi verkligen mer skräp att fylla upp "sopbergen" med? Ja, det blev ett kort politiskt inlägg eftersom jag inte kunde låta bli!

Naturligtvis behöver vård, omsorg, skola, stat och samhälle en vidare syn på vad det innebär att vara människa. "Människan kan inte leva av bröd allena", har någon insiktsfullt uttryckt. Kanske är det dags att formulera ett modernt uttryck med liknande budskap? Ett nytt talesätt i tiden.
Kanske något liknande som detta: "Själen behöver också sin investering"! Finns det någon tänkande människa som vill säga emot det?

 

En utflykt till 30-40-talet

Det är en speciell känsla att besöka och bevista en gammal gård där människor inte bott på länge och där tiden på ett obeskrivbart sätt verkar stå nästan stilla. En fröjd för öga och sinne, trots tingens obevekliga åldrande. Ett åldrande som genom åren övergått från förfall till skönhet.

Jag säger som "Skorpan" i Bröderna Lejonhjärta. "Lycka är att sitta vid en lägereld". Vi åt vår medhavda lunch vid eldplatsen. Brasan värmde skönt och kaffet, mackorna och de grillade kycklingklubborna från "Affär´n smakade gott.

Det är länge sedan någon hinkat vatten ur den gamla brunnen.
Som den "vattenleterska" jag är så var jag naturligtvis tvungen att göra mig en videklyka och testa den otroligt starka och fina, vattenådern, som någon för länge sedan hittat alldeles nära boningshuset. Den kommer i en rak linje i riktning från utedasset och bortöver.

I våra trakter där byarna ständig minskar och där utflyttningen lämnat otaliga spår av begynnande förfall, infinner sig en sorts vemod vid anblicken av hängande takrännor, trasiga fönsterrutor, flagnande färg osv. Tidigare så välskötta gårdar och hus kommer in i ett stadium av nedräkning. Klockan tickar på och snart har nedräkningen gått så långt att det plötsligt en vacker dag, helt utan förklaring, sker ett under. Tingen återtar sin skönhet, fast på ett mer nostalgiskt och annorlunda sätt.

Min man och jag åkte i lördags ut till ett gammalt ställe som ligger vackert placerat på en udde i Åbyälven. Där fanns otaliga spår av människors tidigare möda för livets uppehåll. Säkert har många generationer haft stället som sitt hem. Älskat, vårdat och skött om sina djur.

Det var länge sedan här fanns kossor och höns. Säkert också någon nordsvensk Pålle.

Bild från vedplatsen vid ladugårdsväggen

Det perfekta läget på udden vid Åbyälven gav säkert också goda möjligheter till omfattande rikt fiske. Det gamla båthuset på stranden är bortom all räddning.

Båthuset börjar bada i vårfloden. Kollade inte, men kanske ligger det också någon vattenoduglig eka där inne.

Prydnadsrabarbern mår gott i sin pittoreska inramning.

Marken och stället ägs numera av SVEA-skog och själva boningshuset (som är pittoreskt välbehållet) används varje höst som älg-jaktstuga. För den naturintresserade kan stugan också hyras veckovis inom jaktlagets försorg. Säkert finns också fiskekort att köpa till ån och den fina kvarnbäcken som rinner strax utanför gårdstunet. Tror att jag ska hyra in mig själv (och gubben) någon natt i sommar. Där finns mer att se och uppleva också av djur och natur. I kvarnbäcken borde det också finnas en förfallen gammal kvarn som är värd att fotograferas! :).

 

Själva gårdstunet med det breda selet av Åbyälven i bakgrunden. Isen ligger fortfarande kvar i mitten av maj. Ett paradis för den som vill vistas med naturen in på knutarna.

¤ Krist-in-i berg ¤

 En sägen som blev verklighet

Att märkliga saker kan hända och att vi inte alltid kan förklara dessa med våra sinnen och utredningar, är en absolut sanning. Ett intressant och märkligt exempel på detta är den gamla profetian som nedtecknades av en kvinna i Lappland för mer än hundra år sedan.
Budskapet var att Kristus skulle visa sig två gånger innan det skulle komma mycket hårdare tider också i "landet i norden med det resliga, givmilda folket". Uppståndelsen skulle bli stor när Kristus visade sig inne i berget, och det var precis vad som hände år 1946. Uppmärksamheten blev mycket stor både i Sverige och utomlands. Men som profetian också uttalar skulle händelsen mer och mer falla i glömska. Vilket den till viss del också har gjort.

¤ När gruvarbetaren Johan Olovsson sprängt den sista salvan för natten på sitt arbetspass i Kristinebergsgruvan avslutade han och gick hem. Då stendammet lagt sig under natten och hans kollega Albert Jönsson senare på morgonen kom ner i gruvan fanns plötsligt en två meter hög kristusbild på den lodräta, oförstörda stenväggen. Bilden bestod av silverglänsande sericitkvartsit som var inramad av en mörkare kloritkvartsit. Naturligtvis måste han och övriga arbetare i gruvan blivit överraskade när de såg den höga bilden som lämnats oberörd av sprängningen. Kristusbilden hade ett lamm på armen, en duva på axeln och en orm hängande över ryggen, vars huvud trycktes ned av Kristus fot. På huvudet fanns också en antydan till krona. En stiliserad tydlig bild med ett tydligt symboliskt budskap. Bilden bleknade med tiden och gruvledningen ska enligt hörsägen ha gett order om att fortsätta spränga. Som tur var vägrade gruvarbetarna, vilket visade sig vara ett klokt beslut eftersom den stenpelare där bilden uppenbarats visade sig vara bärande. Den tragiska följden av en sprängning hade förmodligen blivit att berget rasat in just där i området, samt förorsakat död och förödelse.
Händelsen väckte som profetian också nämnde stor uppståndelse. Bilden fotograferades och de människor som vallfärdade till gruvan för att se underverket berättade om en stor känsla av andakt inne i berget. Artiklar skrevs i många svenska och utländska tidskrifter.

Profetian nedtecknades alltså cirka 50 år innan Kristusbilden uppenbarade sig i berget i den lilla orten med det i sammanhanget märkliga namnet Kristineberg, Krist-in-e-berg. Samhället var också märkligt nog namngivet långt innan händelsen.

Enligt profetian ska Kristus också visa sig en andra gång på toppen av berget innan betydligt "sämre tider" väntar. Som tur är har detta ännu inte inträffat. Den som då lever får se.
Den ursprungliga nedtecknade sägnen finns arkiverad på riksantkvariatet i Stockholm, men visst skulle det vara intressant att själv få läsa hela orginalet. Kanske det går vid en förfrågan? Det finns också böcker som beskriver händelsen.

Kristineberg är enligt geologer ett urbergsområde, vilket innebär att dess jordskorpa och berggrund är den äldsta tänkbara. Kanske skapades också bilden i samband med jordens tillblivelse?

Bara några meter ifrån där den ursprungliga bilden visade sig finns nu en underjordisk ekumenisk kyrka som fått namn av gruvarbetarnas skyddshelgon St. Anna. Där firas både dop och bröllop. Man har också gruppvisningar i St Anna, som ligger på drygt 90 meters djup. Med hiss eller gruvbuss kan man ta sig ned till kyrkan.
Det finns mycket mer att berätta om sägnen, gruvan och den välsignade lilla byn Kristineberg. (Googla gärna på "Underjordskyrkan St. Anna" eller "Krist-in-i berg").

I min reserach om bland annat högsensitiva gruvbultar och andra moderna gruvföreteelser, hade jag inför skrivandet av den andra boken i min spänningsroman-trilogi med natur och miljötema, "Utsikt från Korpberget", turen att hitta en hel det kuriosa och ytterligare intressanta saker gällande gruvor. Inte bara detta märkliga som jag i förbifarten kände mig manad att skriva om, utan också berättelser om gruvfrun-gruvrået. Hon sägs ha vaktat över gruvorna och ibland varnat gruvarbetarna innan ett ras var förestående. Detta ska ha hänt bl a under tiden som brytningen av silver pågick i Sala silvergruva. En gruva som jag hoppas kunna besöka under sommaren.

Ja, gruvan och underjordskyrkan i Kristineberg är väl värda ett besök. Själv har jag inte varit nere i St Anna kyrkan än, men planerar att göra en längre "gruvrunda" i sommar.

Det sägs att gruvarbetare Olovsson lär ha blivit både religiös och helnykterist efter att ha sprängt fram Kristus i berget, och nog måste det ha varit en minst sagt omtumlande upplevelse. Nämnas kan att i den Lappländska kvinnans profetsia också nämns företeelser om nuvarande tid som hon knappast kunnat veta någonting om. Men som sagt, den som lever får se om det blir någon fortsättning och något ytterligare bevis på profetians äkthet./R-M

 

PILGRIMSRINGEN från NIDAROS, ett intressant (ca.)1400-tals fynd hittat vid utgrävningar i Arvidsjaur kommun 1993.

Alla vi som tycker om vackra smycken, och då särskilt smycken som har sin egen alldeles genuina historia, måste tycka att "Nidarosringen" är en i särklass fin ring att bära.

När det skulle byggas en rondell strax utanför Arvidsjaur kommun på vägen mot Jokkmokk och Arjeplog, hände det sig så att vägbygget behövde föregås av arkeologiska utgrävningar. Man hade hittat fornlämningar. Utgrävningar pågick under sommaren och bara någon kvart eller halvtimme innan hela projektet skulle blåsas av, hände det. Några ungdomar gjorde det stora fyndet. En ring i äkta silver som visade sig vara från medeltiden. En pilgrimsring från Nidaros! Vilken känsla det måste ha varit att få hitta ringen!

Under medeltiden vallfärdade människor till Nidaros. De gjorde pilgrimsvandringar till Nidarosdomen, som var ett av kristendomens stora centra i Norden. Nidarosdomen fanns och finns i den norska staden Trondheim, där delar av den gamla kyrkan finns kvar. På den tiden fanns det vandringsleder ifrån många delar av Sverige, och säkert också en led som gick igenom trakten av nuvarande Arvidsjaur kommun. När jag letade efter vandringsvägar gick den nordligaste jag kunde hitta förbi trakten av höga kusten, men visst måste den "kartan" ritas om. Jag kan tänka mig att det fanns en vandringled med början i norra Finland som gick vägen förbi mina hemtrakter och till nuvarande Trondheim. Nåja, ingen vet väl säkert!

Om du var en någorlunda rik pilgrim så hade du säkert råd att också köpa med dig en ring hem, som bevis på att du gjort din pilgrimsvandring. Fattiga pilgrimer fick säkert bara söndernötta skor. Kanske fick många av dem också gå hem barfota. Inget var jämlikt på den tiden!
Vem som tappat sin dyrbara ring utanför Arvidsjaur lär väl ingen någonsin få veta, men jag kan tänka mig att det kanske var en nordsvensk eller finsk vandrare. Kanske hade han en nordsvensk häst med sig också :).
Vilken olycka det måste varit när han upptäckte sin förlust, eller kunde det vara så att han överfölls eller dog i trakten. Det är intressant att tänka sig hur det kunde gått till när ringen tappades!

Som exakta kopior av fornfyndet tillverkades sedan Pilgrimsringar i äkta silver, men också i en kostsammare variant, i guld. Ringarna finns att köpa på Arvidsjaurs fina kulturområde och Café, Gamla Prästgår´n, som ligger helt nära fyndplatsen. Originalringen i silver finns att beskåda på Norrbottens Museum i Luleå.
Själv hade jag glädjen att få en Nidarosring-Pilgrimsring av min man och min dotter i present när jag fyllde år, men tyvärr har också jag tappat den ringen. Kanske någon annan hittar den om 700 år. Nåja, jag fick en ny och sedan dess nästan alltid burit den. Den är otroligt vacker och rejäl. Känslan av att bära en äkta kopia av en medeltida ring som dessutom har en intressant historia, är fantastisk.

Ett äkta genuint medeltida smycke med en egen speciell historia. (I silver kostar ringen runt en 500 kr).

 

Jag vill berätta om Altarliden, fd.ättestupa och i gammal tro, ett heligt berg


"När bergets lutning började bli allt för brant hoppade Aino av akkjan som hon och hennes mor nyss delat. Hon lade renskinnet tillbaka över modern och stoppade om hennes stela, darrande kropp. Båda visste vad som måste ske.
Den vita stora rentjuren upplevde en viss lättnad, men hade fortfarande svårt att dra den åldrade, sjuka kvinnan i uppförslutet. Steg för steg kämpade renen sig vidare.

Halvvägs stannade gruppen till för att vila renarna och sig själva. Vårfallet hade börjat och snödjupet bara någon decimeter, men tillräckligt tjockt för att akkjorna skulle kunna glida relativt friktionsfritt. Utsikten var redan storslagen och fantastisk i sin prakt, men Aino märkte inget av detta. Hon gick och kämpade med gråten.
Visst hade hon varit med om detta några gånger redan och nog trodde hon att hon och modern skulle få återse varandra när den tiden kom. Men någon tröst gav inte den vissheten just nu, för nu gällde det hennes egen kära mamma, och detta oundvikliga måste ske. Hon var också orolig för sonens skull. Skulle han klara av att utföra ritualerna på ett riktigt sätt? Många med henne hade blivit förvånade när gamle Olaus hade utsett hennes yngste till sin efterträdare. I tysthet bad hon att de gamla förfäderna skulle se till honom med sympati och förståelse. Han är ju så ung, tänkte hon, och har så lite erfarenhet.
Sonen själv hade dock tagit emot uppdraget med ro och utan att tveka. Ja, kanske att Olaus ändå visste vad han gjorde när han valt just Eli till efterträdare.

Aino vaknade ur sina funderingar när renarna plötsligt började röra på sig igen. Det sista svåra uppförslutet och sedan var det inte långt kvar innan avskedet snart skulle bli ett faktum.
Aino lät akkjan komma en liten bit framför sig så att hon kunde torka bort sina tårar utan att moderna skulle märka att hon grät. Hennes tårar skulle försvaga också den gamlas mod.
Tillbaka vid akkjan igen började den gamla famla efter hennes hand.
 "Var inte ledsen", sa hon. "Inte tror du väl att jag vill ligga fjättrad här i min sjuka kropp, när jag kan få min frihet och får träffa mina kära. Jag har längtat efter dem ska du veta och de vill nu att jag ska komma! Kära barn, vi får ju också mötas igen! Det blir svårt en kort stund och sedan är allt bra igen. Gå i frid kära barn och lev väl"!

Väl uppe på toppen av berget lades den sjuka gamla kvinnan på ett vitt renskinn i mitten av altarringen, medan resten av familjen, en och en tog farväl och överlämnade en personlig gåva. Sedan satte de sig i altarringens cirkel på var sin helig sten, och så kunde ritualen börja. Eli ställde sig bredvid sin mormor, böjde sitt huvud som i bön och började mumla de gamla orden. Pojken sträckte armarna mot skyn och gick sedan sakta runt, runt i cirkeln. Efter en stund tycktes luften tätna. De gamla förfäderna hade kommit. Aino förnamm ett lätt pirrande i sina händer. Ganska lugn reste hon sig upp tillsammans med de andra och såg sonen lyfta upp den gamla, gå fram till branten och ge modern en kyss på pannan. Sedan kastade han henne rakt utför klippbranten. Han stod kvar en stund och lät blicken sjunka ned i djupet. Därefter vände han sig med en allvarlig blick mot familjen.
 "Mormor är där", sa han.

Familjen stannade över natten och delade en måltid med den gamla innan det var dags att fara vidare. De visste att hennes ande skulle bli kvar på platsen åtminstone några dagar, tillsammans med någon av de andra förfäderna.
 "Vem tror du stannar hos henne", undrade Aino. Hon kände sig mycket stolt över sin yngste son och full av kärleksfull respekt.
 "Det blev morfar", sa han. "Så klart"! Eli log varmt mot sin mor.

Färden nedför berget gick snabbt och lätt. Nu var det hög tid för vardagssysslorna igen!

¤ Ja, så tänker jag mig att det kunde ha gått till någon gång, för inte allt för länge sedan på Altarliden. I gammal tro - ett av de heliga bergen. ¤

Altarliden är ett mycket högt berg som ligger några mil ifrån Lycksele. Utsikten därifrån är enastående och tiomilavid. Ena sidan av berget är ett brant klippstup som i folkmun är känt som en gammal ättestupa. På toppen finns rester kvar av den sk. altarringen. Vid den högra sidan bredvid stupet sträcker sig ett långt myrdrag uppför bergskanten. Där kan den växtintresserade få se både flera soters pyrola, men också en del sällsynta orkideér och andra intressanta växter. Där högt uppe på några klippavsatser växer också de största och frodigaste liljekonvaljer som jag någonsin sett. ( Jag kunde klättra bättre i yngre dagar :).
Nåja, Altarliden är ett intressant berg av många anledningar och den som orkar gå ända upp kan i klart väder få se en fantastisk vy över en stor del av Västerbotten! /R-M

I min nästa spänningsroman "UTSIKT FRÅN KORPBERGET" blir det också en fiktiv utflykt till Altarliden.
Boken är den andra i en trilogi med natur & miljötema, där huvuddelen av de spännande händelserna utspelar sig i norr och västerbotten, med centra i min hemby Abborträsk och i min barndomsstad Lycksele.
 /R-M

 

Honungsbiets äventyr i Almas rosenträdgård

Nedanför det lilla vitmålade husets öppna köksfönster växte byns största och underbaraste lund av gula rosor. Den hade fått växa fritt i många år och med tiden blivit något vildvuxen till höjd och omfång. Buskens knotiga stammar var spruckna av ålderdom och växtvärk, men på de yngre grenarna fanns förutom de stora vackra rosorna också friskt ljusgröna blad och långa sylvassa, skyddande taggar.

En ljuvlig doft av solvarma rosor och vanilj omfamnade trädgårdstäppan, där solskenet nu låg som en varm välsignelse över grönskan. Nedanför den bruna bron, alldeles intill en annan mindre rödblommande rosenbuske stod ett gammalt träbord med två tillhörande pinnstolar. Trädgårdsmöblernas färg hade flagnat betydligt, men bordets skavanker skyldes av den mest utsökta vita, virkade spetsduk man kan få se. Den var alldeles ny och vittnade om många timmars enträget arbete under långa, mörka vinterkvällar. Mitt på dukens konstfullt, sirliga bladmönster stod en grön kaffekopp och en spånkorg men något gulbrunt och fullständigt oemotståndligt väldoftande. Den gamla människan hade nyss burit ut sitt eftermiddagsfika och var nu på väg in igen för att hämta kaffetermosen, blyertspennan, samt veckotidningen med det kluriga korsordet.

Inne bland de gula rosornas invecklade kronblad kämpade det lilla honungsbiet för att ta sig ut. Hon tyckte att just den här rosenbusken var hennes alldeles egna och hon älskade den av hela sitt lilla insekthjärta, trots att den av nödvändighet delades av ett tiotal olika sorters flugor, humlor och andra bin ifrån kupan.
 "BZZZ, BZZZ, De här blommorna är mina, mina, mina", surrade hon med bensäckarna fulla av stora gula pollenkorn, medan hon lirkade sig igenom de tunna, silkeslena kronbladen och nådde solljuset med en svag förnimmelse av något nytt och lockande.
 "BZZ, BZZ, Ny blomma! Måste till kupan, men NY BLOMMA!!
Biet gjorde en lov runt trädgården för att kunna ta in den nya informationen, den nya doften som lockade henne att flyga närmare och närmare den gamla människan.
 "Måste dit! Måste dit! Ny blomma! BZZzzZZ".
Den förföriska doften som blev allt starkare ju närmare hon kom, steg upp ifrån mitten av något runt och bländande vitt.
 "Måste landa BZZ, farligt, men måste landa!
Hon flög ned och satte sig direkt på en av vaniljbullarna, men fann att två feta husflugor redan placerat sig på brödkorgskanten. Hon var inte ensam om sin upptäckt, men låtsades inte om flugorna utan tog en försiktig smakbit av den mjuka sittplatsen. "BZZ, gott men ingen blomma!"
I nästa ögonblick hördes en kraftig smäll och en häftig vindstöt skjutsade ned biet emellan två vetebullar. En stor platt, konstig sak hade landat på de två flugorna och lämnat dem döda och tillplattade på bordsduken. Chocken och den svåra belägenheten gjorde att biet låg kvar en stund innan hon omtöcknad började kravla sig uppåt igen. Allt verkade lugnt och biet hann flyga iväg en liten bit. Men det stora platta kom nu tillbaka, rakt emot henne i en väldig luftsväng och tuschade till den yttersta spetsen på ena vingen så att hon tumlade runt i luften.
 "BZZZ; BzzZZZ, ZZZ! Måste sticka! Vill inte! Gör ont! Kan dö! Hon kände hur gadden i bakändan ryckte till. MÅSTE STICKA!!
Men en kraftig vindstöt kom just och förde med sig henne några meter bort ifrån den gamla människan.
"Behöver inte sticka! Måste till kupan! Tungt! BZZZ!
Nöjd med det goda hon smakat, med sin värdefulla last och utan något större minne av incidenten återvände honungsbiet till kupan. Hon visade upp sig för de stränga väktarna, surrade kupans speciella luktkod och kröp sedan in igenom den trånga öppningen. Inne i kupans gråa skymning fanns en sötaktig, berusande doft som alltid gjorde henne lite rusigt välvillig att ständigt hämta mer och mer. Biet skyndade sig därför att göra sig av med lasten i ett litet tomt hålrum och for sedan snabbt ut igen. Ut till solen och blommorna.

Tillsammans med två andra arbetsbin närmade hon sig återigen busken med de gula rosorna. Där verkade de flesta blommorna redan upptagna, så hon flög därför till baksidan av huset, satte sig på en rosa nyponros och putsade sina vingar. Ifrån det öppna köksfönstret hördes då och då konstiga ljud. Människoröster som hon inte kunde tolka till annat än två olikt bullrande vibrationer. Den gamla människan hade fått besök av sitt åttaåriga barnbarn Jonas som tittat förbi på sin väg från skolan. Lagom för att bli bjuden på nygräddade bullar och saft.
 "Jonas! kan du ta ut det här glaset till trädgårdsbordet, så bär jag safttillbringaren och flugfällan"!
 "Ja, det kan jag väl"! Pojken gick ut med glaset till uteplatsen medan farmodern följde efter med saften, samt placerade flugfällan på en gammal kvarnsten som låg på marken nära intill.
 "Men farmor! Hur har du gjort flugfällan"? Jonas studerade intresserat den gröna petflaskan på kvarnstenen.
 "Hur kan flugorna fångas i den där"? Alma hällde upp saft i Jonas glas och bjöd av bullarna.
 "Jo, sa hon. Jag har hällt sirapsvatten i flaskan. Flugor och getingar lockas dit av lukten. När de sedan kryper ned kan de inte ta sig upp igen, utan fångas i flaskan. Jag börjar bli så trött på alla flugor som vill dela maten med mig här ute, och några ska jag väl ändå lyckas lura dit".
 "Smart farmor"! Jonas mumsade i sig en bulle och drack begärligt av saften. Han pekade mot sin nya cykel som han lämnat liggande vid den vita trägrinden.
 "Ser du farmor! Jag fick en fotboll också, av Jenny"! Den rödvita bollen hade lossnat från pakethållaren och rullat ut en bit på gräsmattan.
 "Den var fin! Spelar du fotboll i sommar också"?
 "Ja, självklart. Det är jätteroligt"! Alma log åt sin sonsons entusiasm.
 "Jag ska visa dig några bolltricks som vi lärt oss på träningen". Pojken drack upp det sista av saften och började trixa med bollen.
 "Se så många gånger jag kan jonglera med den"!
 "Nej men, du är ju jätteduktig. Men var försiktig så att den inte skadar blommorna eller åker in i fönsterrutan"!
Alma var trots glädjen över pojkens uppvisning en aning orolig för sina älskade rosor".
 "Jaa, jag ska vara försiktig"!
Alma hällde upp en påtår till sig själv och tog sig en vaniljbulle till.
 "Vill du ha mer saft Jonas"?
 "Nej tack! Jag måste snart hem. Vi har fotbollsträning i kväll"!

När honungsbiet putsat färdigt sina vingar flög hon runt en stund i nyponbusken och hämtade all nektar hon orkade bära. "BZZZ, fullt! Måste till kupan"!
På väg mot trädgården igen stannade hon till vid en grupp aklejor, landade på ett vitt kronblad och började krypa in i blomman. In emot mitten följde biet blommans vägvisare. Några självlysande violetta ränder som sträckte sig mot pupillen. "BZZZ! Mycket nektar"! Surrande glad mumsade hon återigen i sig allt vad den lilla matstrupen orkade bära och började krypa ut igen. Vid ytterkanten möttes hon av ett högfrekvent upphetsande ljud. Några bin hade hittat en enorm sockerskatt. "BZZZ, gott", tänkte hon och började likt många av sina artfränder bege sig i riktning mot signalernas upphovsplats. Biet rundade husknuten på sin väg till framsidan och satte sig sedan spanande på den lilla syrenbuskens nedersta gren. Därifrån hade hon en bra utsikt över den sockerrika fyndplatsen och den livliga aktivitet som fanns runt flasköppningen. Flugor, getingar och många bin trängdes surrande för att snabbt komma åt godsakerna. "Och det måste finnas otroligt mycket gott där nere eftersom alla blir kvar så länge! "BZZZ, nu är det väl ändå min tur snart", kände hon och började, full av längtan flyga mot petflaskan där två getingar nu var i full färd med att samtidigt försöka tränga sig in. Av respekt för de stora getingarna förblev det lilla honungsbiet cirkulerande ett stycke ovanför, för att invänta sin tur.
Ett dovt muller hördes igen ifrån en av människorna.
 "Titta då farmor"! Jonas sparkade upp bollen i en vid båge i luften. Den studsade omkring ett tag och landade sedan med en smäll på den väl fungerande flugfällan, som gjorde en volt och ramlade omkull. Den söta vätskan flöt ut på stenringen tillsammans med ett tiotal drunknade eller halvdöda flygfän. Det dova mullret hördes igen.
 "Farmor, jag välte din flugfälla"! Jonas slutade jonglerandet och tog bollen under armen.
 "Det gör inget! Jag kan göra en ny"!
Honungsbiet landade på kanten av stenringen där en lagom mängd sockervatten runnit ut. Hon tog ingen större notis om sina gelikars öde utan lät sig väl smaka. Helt ovetande om den fara som hon själv nyss befunnit sig i.
 "BZZZ, gott! BZZzzZZ, mycket gott"!

Solen lyste varm på det lilla biet, som förnöjt sörplade i sig av sockervätskan. Mycket snart fylldes hennes lilla kropp av lust och energi till att fortsätta insamlandet i den blommande rosenträdgården.
Jonas cyklade hemåt med sin nya fotboll på pakethållaren och Alma kom ut ur stugan med en tillbringare nytt sirapsvatten, samt en gammal kökshandduk som hon tänkt torka av stenhjulet med. Men framme vid den blöta stenen blev hon stående en lång stund, betraktande de drunknade flygfäna.
 "Nej, sa hon högt för sig själv. Det är ju nästan bara bin"! Och hennes bröst fylldes av en lätt ånger över sitt ogenomtänkta tilltag. "Inte kan jag döda Petterssons honungsbin"!
Pettersson som varje höst levererade två stora burkar med den ljuvligaste honung man kan tänka sig. "Inte kan jag döda mina små honungstillverkare"!
Alma plockade resolut bort de döda flygfäna, hällde innehållet i tillbringaren direkt på stenen och kastade petflaskan i återvinningskartongen. Hon plockade ihop porslinet på brickan och gick in till sig.

Senare på kvällen gjorde hon sig en kopp med rogivande kamomillte och rörde i en rågad dessertsked av Petterssons hemtillverkade honung. "Ja, inte är då någon annan honung lika god", tänkte hon och kände sig snart sömnig men belåten där hon satt vid det öppna fönstret och lyssnade på kvällsmusik i P1.
"Sum, sum sum lilla sommarbi. Sum, sum, sum som ett frieri", hördes från de skrovliga högtalarna. Alma sjöng glatt med i refrängen.

I den gula rosenbusken strax utanför fönstret fortsatte många arbetsbin sitt outtröttliga arbete. Då och då flög någon förbi det öppna fönstret. "BZZZ, så bullrigt människorna låter! BZZzzZZ"!

(en av berättelserna från min samling av sommarnoveller som kanske blir en bok så småningom)

 

 I dödisens rike

 

Tungt vilar täcket. Förlamad av köld ligger marken. Halvt död och darrande, väntande på att förlösas ur isens grepp. Att andas ut sitt tusenåriga andetag. Den väldiga kroppen sjunger kristallklara ekon. Dova lågfrekventa avgrundstoner spränger sig klagande uppåt, medan vindarna drar i den kalla dimman. Böljar den fram och tillbaka likt vita, fjättrade gastar som längtar frihet. Men snart, ur eonernas perspektiv stundar nya tider ......

 Tjärnheden - ett arv från istiden

Om du går efter den smala, slingrande skogsstigen som leder uppför Guttnäsbergets branta, västra sida och där på toppen vågar bestiga ett tio meter högt fågel-utsiktstorn, då får du en sagolik, nästan overklig utsikt över ett av världens mest unika, men smått okända naturområden. Du blickar ut över Tjärnheden som ligger i södra Lappland, ett par kilometer ifrån byn Abborrträsk i Arvidsjaur kommun. Utsikten är märklig i sin egenart och underbart vacker alla årstider. Särskilt en solig dag tidigt på hösten när naturen är målad i skiftande gulröd-gröna nyanser och hundratals små och stora, blänkande skogstjärnar ligger nedtryckta i det färggranna, kuperade landskapet. Likt himmelsblåa, vattenfyllda skålar, utkastade på måfå av en väldig, urtida jättes hand.     Den urtida jätten var inlandsisen som valde att bli kvar här extra länge. Ja faktiskt att stanna kvar och "dö" på platsen, därav namnet "dödisområde". Poetiskt uttryckt kan man kanske säga att den också lämnade kvar sin urgamla ande. Det blev en sista, långt utragen vila medan isens södra kant och delar av jägarfolket på sin vandring norrut, sakta övergav den sönderbrutna glasiären.

Tjärnheden är en geologisk raritet och Sveriges största dödisområde med många sandmoränplatåer av skiftande storlek och höjd. En unik landskapstyp där inlandsisen, för ca 9000 år sedan bröts sönder i stora gigantiska block som stannade kvar extra länge. Med sin ofantliga tyngd och med korta avstånd tryckte isen ned fördjupningar i marken.   Dessa gropar finns idag kvar som drygt 365 sjöar av mycket varierande storlek, inom ett område av endast en och en halv kvadratmil. När du färdas på länsväg 95 mellan byarna Svartliden och Abborrträsk åker du i en dryg mil, rakt igenom Tjärnhedens dödisområde. Säkert har många förbipasserande turister förundrat sig över det stora antalet sjöar som glimtar förbi efter vägen.

Inom området finns en betydande artrikedom av växter och djur, och som ornitolog kan du bland mycket annat få se olika sorters ugglor, vadare, lom och skrake, samt kungen av det närliggande Sandberget, den ståtliga kungsörnen. Ofta spanar den på sina byten högt uppe bland molnen.   I närliggande bäckar och vattendrag finns också den originella strömstaren som kvittrande glad, trots en periodvis sträng kyla, dyker i sitt vatten.   Den vackra orcidén Jungfru Marie nycklar växer på myrkanter och fuktiga stråk, och för den fiskeintresserade finns möjlighet att köpa fiskekort till vissa sjöar. Abborre, gädda, mört och lake finns naturligt i sjöarna, men också vatten med inplanterad ädelfisk. Lustiga tanke att du som fiskare skulle kunna byta sjö varje dag under året, men fortfarande befinna dig på Tjärnheden. En tanke som åtminstone sommartid kan tyckas lockande. Dessutom verkar det finnas fisk också i de allra minsta tjärnarna, fastän de till synes saknar bäcksystem. Vilket tyder på att det under årtusendenas gång utvecklats ett stort antal underjordiska, sammanbindande källflöden. Sammantaget finns det naturligtvis enorma mängder vatten på Tjärnheden, både ovan och under jord, samt en nästan orörd och genuin natur som manar till aktiv rekreation och för själen vilsamma upptäcktsfärder. Vandringar då ett vaksamt och intresserat öga kan skönja mångtusenåriga spår ifrån istiden. Tanken svindlar när det enorma tidsperspektivet beaktas och när vi förstår hur viktigt det är att bevara våra naturområden, inte bara någorlunda fungerande, utan faktiskt friskt levande. Hur skulle vi någonsin, i detta sammanhang ha glädje av någorlunda?

.......  då dimgastarna släpps lösa, luftrummet fylls av andra sånger och vattenmassorna bryter sig loss, samt befriat i enorma floder banar sig färdvägar ned mot havet. En tid när livet i dess mångfald och rikedom,  återigen börjar uppfylla markerna.

mer inf. om Tjärnheden finns på www.Abborrtrask.se Välkommen hit!

Fisket går bra om du har vittran till vän

(En berättelse ur boken "Vitterkarlens varning och andra sällsamma berättelser från farfar Herlogs tid")

En tidig sensommarmorgon för drygt hundra år sedan hade två entusiastiska torpargubbar begett sig till en avlägsen skogstjärn för att fiska. De hade planerat fiskafänget i flera dagar och nu äntligen slitit sig loss ifrån arbetet på torpen och kommit sig iväg. Eftersom det var lång väg till tjärnen ifrån husen där de bodde hade de packat med sig var sin ryggsäck fylld med fiskeredskap, en matlåda med smörgåsar, en näverkont till fisken, en kniv och tändstickor för att kunna göra upp eld. Det var nästan höst, nätterna var kyliga och en rå kall morgondimma låg fortfarande tät som ett gråvitt, fuktigt täcke över skogen. Längst den väl upptrampade stigen växte höga granar, vars skugga bidrog till den djupa skymning som ännu vilade över de två vandrarna. Det skulle snart börja ljusna men stigen var för dem båda mycket välbekant eftersom de gått eller sprungit efter den sedan barnsben, då de fått följa med sina fäder till den fiskrika tjärnen. Gubbarna småpratade lite allmänt om vardagliga händelser i byn och om tidigare fina fångster som de fått. Att de ibland vid några tillfällen kunde få bara någon liten mört eller några ynkliga abborrpinnar ville de inte gärna tänka på, eftersom de båda två ville ge sken av att vara något av storfiskare. Men varje gång ger nya chanser och den här gången hade de högtidligen lovat varandra att komma hem med en rejäl fångst till familjen. Under livliga diskussioner om hur de skulle kunna lura storabborrarna, kom de till slut fram till den vackert belägna skogstjärnen.

Gubbarna pustade ut en stund efter den mödosamma vandringen och började sedan samla torrpinnar, kvistar och näver för att göra upp eld vid stranden. Brännbart material fanns det gott om i skogen runt omkring och en bit tjärved hade de också turen att hitta. Efter en stund flammade en vämande brasa upp i det sparsamma morgonljuset. Terpentinet i tjärveden bidrog till att elden tog sig allt mer. Det knakade och sprätte i de torra träpinnarna när hettan drabbade dem. En av gubbarna brukade ofta, vid liknande tillfällen ha med sig en liten fickplunta med starka varor. Han slog sig ned vid elden, tog upp pluntan ur jackfickan , samt bjöd sin gamle vän att styrka sig med en rejäl sup.

"Ta dä en rejäl klunk för nu ska hä bli fiska av", sa han. Männen skojade med varandra om vem som skulle få den största fisken och tog sedan var sitt metspö, satte på mask, spottade och kastade ut krokarna på ett ställe där de brukat få bra med fisk förut. Det var alldeles i närheten av en bred vassrugg som gick längst sjöns hela västra strand och slutade precis där gubbarna höll på att meta. Där tog ett stenigare vattenlandskap över och stenbumlingar stack här och där upp ovanför vattenytan. Alldeles i vattenbrynet på den mycket smala sandstranden låg ett par halvt mossövervuxna, svagt välvda träplankor som troligen en gång i tiden suttit i en nu nästan uppruttnad träbåt. Kanske hade någon gammal förfader med svett och möda släpat dit den igenom skogen.

"No sku vi ha dräje hit en båt vi å. Tänk å komma sä dittna bort i vassen på andra sidan, sa den ene gubben och fick medhåll av den andre, men som genast skyndade sig att tillägga.

"Ja nog sku vi ha hadd hä, men gu sä besvälit å dra hit an. Nå tro ja att hä finns lika mycke fisk hänna. De här ä e finabbarställ. Hänna ha ja fått mycke storabbara"! Därmed slutade oftast det ständigt återkommande samtalsämnet. Den ene gubben drog upp kroken för att se efter om den tjocka, gråbruna daggmasken satt kvar, men ingen fisk hade knaprat så mycket som en liten munsbit av den feta masken. Ingen av korkarna rörde sig heller det allra minsta. De flöt lugnt omkring på vattenytan och tjärnen låg stilla och spegelblank.

Om fisken sov så var den förhatliga myggen klarvaken. Trots att männen smort in sig rejält med den bruna, starkt luktande beckoljan hade de moln av uppvaktande flygfän omkring sig. De svor och fäktade för att hålla dem ifrån sig. Ändå blev de då och då åderlåtna på en liten droppe blod och några myggbett hade redan börjat klia.

I en timme stod gubbarna fäktande, svärande, småpratande och stirrade på flötena, men utan resultat. De började tappa åtskilligt av sin tidigare entusiasm.

"Du ja tro att hä ä lika bra vi gå å få i oss nå varmkaffe. Vi kunn ju int stå hänna hur läng som helst å frys ihäl, utan å få nånting. Å hä ä minner my åtte ellen.

"Ja, ja tro vi gör hä, för de hä verka ju meningslöst", svarade den andre modfällde fiskaren. Det blev tyst en stund innan han fortsatte.

"Sen vi ha drucki kaffe ä hä no lika bra vi gå hem. Vi hinn väl försök fler gång innan isa frys åt.

Gubbarna slutade fiska, virade upp revarna runt sina spön, ställde dem vid en stor knotig tall som stod i närheten och bröt sedan av några torra grenar som gav den falnade elden förnyad livskraft. Sedan placerade de sig nära brasan för att värma sig och trösta sig med smörgåsar och kaffe.

Ljuset hade sakta återvänt till landskapet, dimman lättade och med morgonen kom en svag vind som krusade tjärnens vatten.

"Tänk att hä ska va som kallest på möranssia ändå. Hä ä ju nästan sä fingra frys fast i köppen fast ja sitt åtte ellen, sa den ene gubben och värmde fingrarna nära elden medan han såg sig omkring. Ute på vattnet låg några skrakar och guppade på vågorna och borta vid bergskammen på andra sidan sjön flög tre kraxande kråkor omkring och jagade en uppstudsig duvhök. Han såg intresserat på hur den kvicka höken utan större ansträngning kom undan sina klumpigare följeslagare. Men plötsligt hajade han till. Blicken fastnade på en kvinnogestalt som stod på andra sidan elden och betraktade männen. "Hur i all världen hade hon kommit dit. Vart kom hon ifrån"? Gubben tappade nästan andan av häpnad och var tvungen att blinka några gånger för att försäkra sig om att han verkligen såg rätt. Kvinnan stod lugnt kvar och såg ut som om hon granskade männen och värmde sig vid elden. Hon hade långt mörkt hår och en klänning som såg gråbrun ut i morgonljuset. Gubben knuffade försiktigt i sidan på sin kompis som satt alldeles bredvid och såg ut som om han höll på att somna.

"Du! Vem tro du hänna ä", nästan viskade han fram. Den andre tittade i samma riktning och fick ett yrvaket, förvånat uttryck i ansiktet. Ett fruntimmer mitt i skogen och i bara en klänning!? Nog måste hon vara en ovanlig sorts kvinnfolk! Han hade många gånger hört talas om andras möten med den omtalade vittran, men alltid tänkt att de fantiserat eller inbillat sig. Nu visste han inte riktigt vad han skulle tro. Han såg ju kvinnan klart och tydligt. Vem skulle det annars kunna vara? Gubben satt tyst en stund, liksom för att hämta sig och sa sedan.

"Ja jesse nammen! An fruntimmra sku ju frys ihäl i de dä kläa! Kunn hä va vitterfrun själv? Du, ta fram en smörgås å prov å ge hon".

Kamraten tog fram sin sista korvsmörgås och sträckte fram den mot den tystlåtna skogsfrun, som blixtsnabbt plockade den åt sig, rakt över elden. Vittran höll smörgåsen i handen utan att äta av den , såg en stund på gubbarna och sa sedan lågt men tydligt.

"Fiska, Fiska!. Sedan försvann hon lika plötsligt som hon kommit. Männen satt tysta en lång stund utan att riktigt fatta vad de varit med om. Den ene drack upp det ljumma kaffet som varit kvar i kåsan och la sedan tankfullt in en stor prilla innan han harklade sig och sa.

"Hä ä väl bäst att vi gör som hon säg"! Därefter hämtade han sitt metspö, satte på ny mask och gick fram till strandkanten. Flötet hade inte varit i vattnet mer än en halv minut innan det långsamt började sjunka ned under näckrosbladen. Den som slukat betet var en halvkilos abborre och därefter kom fler och fler likadana. Gubbarna blev mycket exalterade av den nuvunna fiskleyckan.

"Nu va hä no den sista. Nää nu sjunk han igen"!

"Nu ha ja nästan fullt. Ja, men nu sitt hä en där igen"!

Så fortsatte samtalet ända tills de fått sina näverkontar upp till locket fyllda med fina abborrar. Sedan slutade det alldeles att nappa. Det var som om fisken tagit slut i den stora tjärnen.

När solen började stiga upp över trädtopparna var två nöjda, men mycket tankfulla gubbar på väg hem med sin fina fångst. De diskuterade livligt hur de skulle berätta om sitt ovanliga möte med den hjälpsamma vittran, utan att folk skulle tro att det var påhitt och lögn. Den här gången skulle det ju vara en alldeles sann fiskehistoria.

Hur många som trodde på deras berättelse när de kom hem är ovisst, men händelsen var dagligt samtalsämne i byn i flera veckor och då och då i långliga tider framöver. Nu faktiskt i snart 150 år.

I många år efteråt , vid ett flertal tillfällen gjorde torpargubbarna om sin vandring bort till skogstjärnen för att fiska och med skiftande resultat, men aldrig mer återsåg de sin vän vittran som så generöst hade dem med fisket.

                                                                                                                                                                        Norrskenskoronan

Att naturen är en fantastisk konstnär som kan kreéra de mest enastående tillfälliga eller långvariga skapelser, har nog de flesta av oss både fått se eller på annat sätt uppleva. En del saker kan vara nog så vackra trots sin vanliga alldaglighet, medan annat kan tyckas mera säreget och ovanligt. Många gånger kan vi få betrakta underbara scenarier i ett fascinerande naturrum vars skiftningar aldrig stannar upp, utan är i en ständig förändring och rörelse. Ja, faktiskt i ett ständigt skapande! En kreativ, mångfasetterad, jämt pågående förnyelse som genererar liv, men också till stor del vår jordliga tidsuppfattning. Ja, naturen och hela tillvaron är intressant och spännande!

Ett av våra mest storslagna naturfenomen här i norr är de lysande, sprakande norrskenen som ibland visar sig på natthimlen under kalla vinterkvällar och nätter. Dessa kan anta de mest fantastiska former och färger, och lycklig är den som lyckas fånga dem på film eller kort när de vsar upp sina mest lysande skådespel. En av många formationer är norrskenskoronan. Den kan se ut som en hög lysande spretig kungakrona vid horisonten, med skiftande storlek och färg, ofta till synes krönande någon bergstopp. Därav namnet-Korona. 

Men nu till min egna, för mig ovanliga naturupplevelse. Och nej! Det var inte en Norrskenskorona jag såg! Det vet jag helt säkert eftersom jag vid ett antal tillfällen forskat efter namnet i böcker och på nätet. Men berättelsen får heta så i brist på ett annat namn på fenomenet. Besläcktat måste det ju ändå vara på något sätt. Vid ett tillfälle besökte jag också en vernissage där konstnären specialiserat sig på att måla just norrskensbilder. Naturligtvis berättade jag om min upplevelse, men han visste ingenting om det jag beskrev. Kanske vet någon av er som läser detta vad fenomenet heter?

En isande kall nyårsnatt för många år sedan var jag på väg hem efter ett sent nyårsfirande. Jag var i tjugoårsåldern och bodde i en radhuslägenhet på stadsdelen Furuvik i den vackra lilla staden Lycksele som ligger vid Umeälven i Västerbottens inland. Jag var alldeles ensam, förmodligen ganska trött men måste tilläggas, alldeles spik nykter! Himlen var stjärnklar och lätta norrsken svepte ibland omkring, fram och tillbaka över natthimlen. Inga moln syntes till och ingen annan människa heller. Jag var helt solo allena och ensam om min upplevelse. Tyvärr, eftersom jag gärna unnat någon annan att dela det fantastiska scenariot. Nåväl! När jag efter min kylslagna promenad kommit fram till porten i min lägenhet råkade jag än en gång se upp emot stjärnhimlen och blev stående helt betagen av den syn som plötsligt uppenbarat sig. Ja jag stod säkert i minst tio minuter och bara stirrade. Och varför hade jag inte sett något tidigare under promenaden? Det jag fascinerat stod och stirrade på var en klart lysande helvit skiva med en avsevärd diameter, som tycktes vara rakt ovanför huset på en relativt hög höjd. Avstånd och storlek är ju väldigt svåra att avgöra med blotta ögat på himlen, men den verkade vara stor och inte allt för långt borta. De yttre kanterna var klart avskurna och inte luddiga och "förmålet" stod alldeles stilla. Att människor som sett liknande fenomen börjar tro på UFO,n kan jag förstå, och inte för att jag tror att vi är ensamma i universum, men något UFO insåg jag ganska snart att det inte var. Men vad var det då? Efter cirka tio-femton minuter hände något inne i ljuscirkeln och innandömet började sakta röra på sig, samt långsamt ta formen av en blek spiral som löstes upp och försvann. Aldrig senare har jag sett något liknande, men jag tänker på det ibland. Naturligtvis måste det ha varit ett sorts norrsken, men vilken typ och vad heter denna som jag förstår ovanliga form. Ja, som sagt! Naturen har många fascinerande skådespel att bjuda på och har man tur så blir det några utöver det vanliga under ett långt liv. Tyvärr hade jag ingen kamera till hans, eller rättare sagt ville jag nog inte missa något genom att springa in och leta fram den. Egentligen borde vi göra med kameran som de flesta av oss gör med mobilen. Att alltid bära den med oss.

Är det någon som känner till fenomenet och kanske vet vad det heter, eller om du också har sett något liknande? Välkommen att höra av dig genom gästsidan!

 

                                                                                                                                                                                En julsaga - Tomtegubben i Grundträsk

Långt inne i den djupaste skogen i Grundträsk, under den största och äldsta granens nedersta krans av tunga snöbeklädda grenar och alldeles i närheten av Grenträskbäcken, finns en liten timrad stuga med ett tjockt tak av mörkgrön, spretig björnmossa. Den står tätt intill den grova, skrovliga stammen, väl skyddad från isiga vindar av den djupa snön i håligheten under granen. Om du tittar efter riktigt noga kan du se att det inte bara är en mus, hermelin eller något annat av skogens smådjur som gått omkring där. Utan att det mitt bland alla djurspår också finns avtryck av små, små skor som vandrat fram och tillbaka på skarens tunna hinna av nysnö, och som försvinner in under en av de lägsta grenarnas yttersta spets. Om du kan göra dig riktigt liten och nyfiket vill följa efter spåren, så måste du först borsta bort all snö som packat igen ingången och sedan mycket försiktigt krypa igenom den råtthålsstora öppningen. Men bli då inte förvånad om du möter en iller eller något annat litet djur som är på väg ut.

Väl inne på stugans noga upptrampade gårdsplan, och med ljuset svagt silande igenom snön och den gröna barrhimlen, kan du se att det lyser ifrån stugans lilla fönsterruta och att någonting rör sig där inne. Ett stycke framför huset sitter en röd utomhuslykta upphängd i en krokig nedhängande grenklyka, i en tunn kedja av järn. Inne i den lilla lyktan finns ett brinnande stearinljus som sprider ett rödaktigt sken på brotrappen. Kanske står du en stund i stum förvåning över det du ser och det faktum att du själv just nu av någon magisk, ofattbar anledning befinner dig framför ett hus som ser ut att kunna vara? ... Ja, faktiskt liknar det inte ett litet tomtebo!  Ska jag våga hälsa på? undrar du. Eller är det kanske bäst att återvända tillbaka igen, ut igenom den lilla öppningen? Men så tänker du, att om jag en gång i livet har turen att få hälsa på en tomte, så måste jag absolut ta vara på den chansen. Du fattar mod, går fram till porten och knackar på.

- Jer e döu Kurre Svans, hörs en skrovlig gammal röst inifrån och de rostiga gångjärnen gnisslar när dörren sakta öppnas något på glänt. En liten grå gubbe med luva, gråvitt skägg och bruna pliriga ögon tittar fram. Visst är det en tomte!!

- Jer he int´n Kurre Svans? frågar gubben när han ser att det är du, en liten människa som kommit på besök. Han kliar sig häpet i skägget och beskådar dig noggrant från topp till tå, innan han fortsätter.

- Å vem jer döu?

Tursamt nog så är du uppväxt i trakten, så du förstår att tomten undrar vem du är. Din första stumma förvåning släpper och du presenterar dig och berättar att du bor i storstan, men är på besök hos dina föräldrar i Abborrträsk. Därefter öppnar tomtegubben dörren helt och han ber dig stiga in. I tomtens hus finns ett enda rum, med möbler grovt tillverkade av tunna trädgrenar. Mitt på golvet står ett bord med två stolar och i ena hörnet en säng med ett tjockt täcke av tovat djurhår. En öppenspis, murad av småsten täcker nästan hela bortre väggen och den likadant murade skorstenen försvinner ut igenom taket. I själva verket fortsätter den sedan en bra bit upp efter trädets stam och upp igenom snötäcket. En liten ynklig eld brinner på den relativt stora spiselhällen och du märker med ens hur svalt det är i huset. Riktigt kallt faktiskt! Tomten drar båda stolarna fram till spisen och pekar.

- Sätt dä! Jenna jer hä varmest.

Du tackar och sätter dig på stolen. Sedan blir det tyst en lång stund medan gubben oförtrutet iakttar dig. Till sist säger han otåligt.

- Nå, hadd döu nå bekymmer?

 - Bekymmer? Du tänker att bankkontot nog börjar luta åt minussidan nu, men kommer fram till att det i högsta grad är självförvållat. Nja, inte direkt säger du. Men jag förstår inte hur jag kunde hamna här hos dig och att jag kan rymmas i din lilla stuga. Det är helt obegripligt!

Tomten reser sig upp och hämtar två muggar ifrån en vägghylla. Sedan häller han upp en svart dryck ifrån den trefotade järnpannan som stått i närheten av elden och räcker ena muggen till dig. Lättad märker du att det luktar och smakar som vanligt kaffe. Något för starkt, men faktiskt riktigt gott!

- Döu förstå hä, säger tomten och sätter sig på den andra stolen. "No finns hä en anledning till att döu hamnä jenna hos ji. Hä finns allti en orsak. Tomten ler underfundigt och kliar sig i skägget. "Men hä jer mer än hundra år sen ji hadd besök å en männich.

 - Har du bott här så länge?

- Ja, ji ha bott jenna sä tokarns läng att ji minns int alls vars ji kom ifrån.

 - Men har du någon familj eller bor du här alldeles ensam? Tomtegubben tänker efter en stund och säger.

- Ji minns att ji ha en jänt på Saltmyran och en pejk som jer hustomte oppa Vithattn. Jänta jer en bekymmerstomte, precis som ji.

- En bekymmerstomte?

- Ja, ji hjälp smådjura om dem ha na problem å prata vä dem nalta å ge dem na goda råd. Sen bruk dem bli bätter. Ibland få ja hjälp dem vä å plock bort na loppen borti pälsn. Men hä kunn va falit iblann vä stor svart loppen, för dem bli int gla när dem bli plocke bort från matn å värmen. Ji bruk skynn mä å kast ut dem. Gubben reser sig, går fram till fönstret och tittar ut.

- Ji väntä på en Ikorr när döu kom. Men Kurre verka int ska komma ida. Eller sä vart han rädd för döu. Tomten kommer tillbaka, sätter sig på stolen och frågar. " Jir hä säkert att döu int hadd nå bekymmer?

Du tänker efter noga igen, men kommer inte på något särskilt. Däremot märker du hur du börjar frysa allt mer och den lilla elden har nu övergått i en allt svagare glöd. Ingenstans i stugan kan du se något lager med ved.

- Nej, inget speciellt, säger du. Men är det inte lite kallt i stugan? Tomtegubben nickar instämmande.

- Jo, hä ha vart sä kallt i vinter att all ve ha täje slut. Ji hoppas att hä kom en blida snart för annars få ji böre frys. Hä jä sä svårt å hitt nå vepinna nu under snön.

Tomten ser bekymrad ut och slår med armarna runt kroppen, och plötsligt klarnar det varför du så oväntat hamnat i stugan hos en tomtegubbe på din kylslagna skogsrunda. Och du tänker att små problemlösartomtar också kan behöva få en hjälpande hand ibland. Att de kan behöva en smula värme och trivsel för att orka med att hjälpa andra.

 - Men jag kanske kan ordna lite ved åt dig och lägga här utanför. Det är en lätt sak för mig, säger du. "Så får du det varmt och skönt till julen.

- Jo tack hä va snällt, säger tomten och ser lättad ut. "Döu förstå att vi problemlösartomtar få int be om hjälp för då försvinn gåvan. Hä måst komma å sä själv. Tomten hostar och fortsätter nu betydligt muntrare.

- Å, döu förstå att ji ska få besök i julen. Å en litn tomtegumma som bo under e ladugolv i Utterlia. Hon ha säker börje gå redan.  " Men så trevligt säger du, ser på klockan och reser dig upp. Då behöver du ju ha varmt och skönt i stugan. Tack för kaffet, men nu måste jag fara hem till Abborrträsk. I morgon lägger jag en påse med småved här utanför. Tomtegubben nickar belåtet. När du vänder dig om vid dörren säger han.

- Döu kom å få din belöning! Ha en god jul! 

Dagen efter går du in i Affärn i Abborrträsk och köper hela lagret av tändsticksaskar. Det blir nästan en hel kasse full och du tänker att det borde räcka till långt fram på vårkanten. Den trevliga kassörskan frågar varför du behöver så många tändstickor, men självklart vågar du inte berätta sanningen utan mumlar någonting om tändsticksfigurer. En påse med prinskorv köper du också, samt en flaska med 2% -ig blossaglögg. "Det kan väl aldrig bli för starkt för så små individer?" Glad i hågen återvänder du till Grundträsk och tomtens gran. Du letar efter ingången, men blir inte riktigt säker utan lägger påsen med varorna alldeles bredvid de lägsta grenarna. Det är fortfarande mycket kallt så du vänder snabbt om och börjar gå därifrån, när en tanke plötsligt slår dig. "Det är ju här pappa ska avverka till våren!! Du stannar upp och säger högt för dig själv. "Nej, det går absolut inte för sig!!, varefter du tar upp en rulle med röda julklappssnören ur jackfickan och knyter många röda rosetter i grenarna på tomtens gran och på några flera runt omkring den. Sedan måste din far få veta varför just de här granarna inte får fällas ...! Eller? Nej, naturligtvis inte! Men det ordnar sig! Du skrattar högt vid tanken. Lätt och glad i sinnet kör du sedan tillbaka hem medan olika trovärdiga förklaringar bearbetas i ditt huvud.

Hemma är julbordet dukat, ljusen brinner och snart kommer gästerna. Om en kort stund är det tid att äta. En varm känsla sprids inom dig och du undrar så smått vad tomtens belöning kan bestå av. Men visst känner du dig ovanligt glad och nöjd med dig själv den här julaftonen? Och eftersom dagen går och julglädjen allt mer sprider sig in emot hjärtetrakten, så slår det dig så småningom att kanske menade tomten så här: att glädjen och förnöjsamheten man känner när man har fått hjälpa någon annan kan vara en tillräckligt stor belöning. En gåva i sig. Eller menade han något annat?

När jultomten senare på kvällen kommer med sin stora säck, tickar barnens hjärtan av förväntan och glädje.

- Ho, ho! God Jul i stugan, säger han. Den röda dräkten ser sliten ut och skägget är väl så tovigt. Magen putar ut som den ska och du ler vid åsynen och tanken på att det förmodligen bara är du som verkligen vet hur en riktig tomte ska vara och se ut. Den rödklädda jultomten ger dig ett litet mjukt paket. Kanske är det de hemstickade ullsockarna som du önskat dig? Och mycket riktigt, när papperet lossnar ramlar ett par rödvit-randiga sockar ned på golvet och den gamla stickerskan ler belåtet när du genast drar dem på dig. Det blir varmt och gott om fötterna, och du tänker på att tomten också nu förmodligen har det varmt och gott i stugan, tillsammans med den lilla tomtegumman. Kanske sitter de nu och knaprar på prinskorv vid en stor rejält värmande brasa, samt dricker blossaglögg ur pyttesmå näverkosor. "Du blir lite betänksam med tanke på glöggen".  "Kanske att jag går tillbaka dit till sommaren och hälsar på. Skulle det kunna hända en andra gång?" Du känner dig tveksam och tänker att det kanske är bäst att nöja sig med det mirakel som du redan fått uppleva. Tiden får utvisa? 

God Jul & Gott Nytt År alla vänner! Och får du någon gång bekymmer kan du alltid försöka leta reda på den snälla problemlösande Grundträsktomten. Ett tips! Leta efter en liten skogsö med granar som står mitt på ett kalhygge. Kanske sitter det också kvar några röda rosetter på grenarna. :)) R-M Grundström-Linder