Utdrag Ur Bocker

/forsar-005.jpg

Ett bokcafé i Ruselegården, Lycksele efter att "Alternativt Eden" gavs ut.

Ur boken "UTSIKT FRÅN KORPBERGET" som gavs ut i december 2016.

"Om fyndet är så förskräckligt gammalt. Jäklar också". Lars viskade i Evas öra. "Det verkar vara något jäkligt intressant eftersom gubbarna vill göra resten av arbetet själva". Hon instämde tyst och tänkte återigen på Alma och det lilla klotet som väninnan fått att undersöka. En tumme och ett pekfinger av metall? Men inte hade klotet sett gammalt ut. Snarare tvärtom! Inte kunde klotet komma från samma tid som fyndet! Eller kunde det? Det svindlade till i Evas mycket logiska hjärna och hennes samvete gav sig tillkänna. Gnagde diffust runt det redan ömmande området i hjärtetrakten. Hade det varit så smart att undanhålla klotet från de andra och var fanns det nu? Den omedelbara känslan var att hon hade gjort rätt - eller kanske inte?
 "Det verkar så", viskade hon tyst.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Ur boken "ALTERNATIVT EDEN" som släpptes på bokmässan i Örebro 2012

 Ett skott avlossades. En stark knall och det dånande ljudet av sprängt glas klirrade på nedre våningen. "De tänker ta sig in igenom ett köksfönster" tänkte Frans, som nu sakta, steg för steg började smyga nedför trappan med jaktgeväret berett till försvar. Hela tiden med de båda männens gapande svordomar i öronen. "Bra, fortsätt skrika era jävlar, så kan jag höra precis var ni är". Under några sekunder blev det alldeles tyst och Frans stannade upp i trappan för att lyssna. En duns hördes och nu kom en av rösterna inifrån köket.                                                                                                                                                                                  - Hon är nog fan ensam här! Ett introvert belåtet strupskratt hördes och genast svarade den som fortfarande befann sig på utsidan.                                                                                                                                          -Ja, bra! Öppna dörren!                                                                                                                                         

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Sofia såg sin dotter tölta iväg över heden på sin isländska hingst. Hon kände sig varm om hjärtat över dotterns intensiva glädje. "Ja, varför skulle hon inte fått följa med", tänkte hon. Men att det var ett ödesdigert beslut som hon skulle komma att få ångra i resten av sitt liv. Det visste hon inte när hon nöjd med sig själv satte sig tillrätta vid datorn igen och knappade fram sidan där talet till Vancouverkonferensen påbörjats. Bredvid på bordet låg en väl använd uppslagsbok ifrån gymnasietiden. "The advanced learners dictionary of current english". Hon läste igenom det sista stycket för att få rätt sammanhang innan hon fortsatte. "Let us all pretend it´s the year 2080 and humanity has survived the terrible storms, the much higher sealevels and temperatures. We have cured the Earth´s climate. The main question is! How could we accomplish that? Här tänkte Sofia göra ett kort uppehåll för att låta de prominenta åhörarna tänka till och få möjlighet att komma med eventuella kommentarer. 


Utdrag ur boken "Vitterkarlens Varning och andra sällsamma berättelser från farfar Herlogs tid".

rosa-404.jpg

Ur berättelsen "Den rödklädda hjortronplockerskan".

Regnet silade ned och åskans muller ekade över bergen. Blixtar lyste med jämna mellanrum upp den mörka himlen och spred ett nästan spöklikt sken över markerna. Åskmolnen drog förbi på låg höjd över myren. Mullret dånade i öronen på Hilda och Elsa där de darrande satt och krampaktigt höll om sina näverkontar. Vattendroppar hade nu också börjat sippra igenom grenverket, men väninnorna hade inget annat val än att sitta kvar och vänta på att ovädret skulle dra förbi.

- Huvva sä kallt hä vart, ja håll på å va gode blöt! Nu få hä ta å slut snart, sa Elsa och vände sig mot sin vänninna. Hilda som satt med ryggen halvt vänd mot sin kamrat, började snyfta av återhållen gråt. Hon darrade som ett asplöv och kunde knappt prata av rädsla och förtvivlan 

- Nu-u-u slå hon snart ne på o-o-oss, hulkade hon fram. Vi kom aldri levandes härifrån!

Elsa som också var rädd, men inte lika skräckslagen som sin väninna, försökte trösta henne efter bästa förmåga.

- Int gör hon hä. Se du int att åska snart ha dräje förbi! Värstä ä borti Storberge nu. Nästa gång ska vi räken.

Det dröjde inte länge förrän ytterligare en stor blixt korsade himlen och Elsa började räkna. - Ett, två tre ...