Om Mig

 

Bilden är från den trevliga överraskningsfesten, när jag blivit invald i SFF (Sveriges författarförbund) 2013.
Glädje & champagne!

 

Frågor och svar:

Varför började jag att skriva?   Det är en livslång dröm som börjar ta form. Av lust och intresse.

Annat jobb?  Jag har tidigare bl. a arbetat i ca 25 år som förskollärare. Trevligt yrke med kreativa möjligheter.

Ålder?  Jag är 64 år. Är född i oxens tecken och därav jordnära och kreativ.

Familj?  Jag har en man och en vuxen dotter med sambo och mitt söta lilla barnbarn Adam, samt en bonusdotter med man och två gulliga bonusbarnbarn.

Husdjur?  Har haft hundar och två hästar, men är nu utan djur.

Bor?  I byn med de 365 sjöarna, Abborrträsk/Tjärnheden som ligger nära gränsen till Västerbotten i mellersta Lappland, två mil ifrån Arvidsjaur.

Tidigare bostadsorter?  Sala, Lycksele och Umeå.

Övriga intressen?  Musik och sång, Konst, Natur och Miljöfrågor, Etnologi, trädgården mm.

 

"Jag älskar blommor"

"Att skriva är lite som att andas med långa djupa andetag" påstod jag inledningsvis. Men att skriva påminner också mycket om att måla en tavla. Först målas ett spelrum upp med olika färger och miljöer, där individer med skiftande "form och kulör" kan samspela på gott och ont. Sedan är det bara att börja fylla de blanka bladen med substans, eller för att hålla sig till den begynnande tankegången. Sedan är det bara att börja måla upp händelser. Och en del av fascinationen ligger i att du kan få precis vad som helst att hända. Det är bara fantasin, viljan och din egen upplevelse, inlevelse och skrivförmåga mm. som spelar in. Om historien är helt uppdiktad är det kanske lite som att regissera en film där du spelar alla roller själv.

Men att skriva är också en kamp mellan viljan och orken. Jag har fibromyalgi, förslitningsskador och stora artrospålagringar i nacke och rygg, som gör att skrivstunderna måste bli betydligt kortare än vad min vilja säger. Ryggen, ögonen och tröttheten säger ifrån ganska snabbt och i praktiken skriver jag bara cirka 1-1,5 timme om dagen. Ibland inget alls, beroende på dagsformen. Men också en kort stund dagligen blir ett resultat till slut om man som jag har en mycket stark vilja och är nog enträgen. Jag har tackat försynen många gånger för min envishet.

Jag föddes i Sala och växte upp i byn Ekorrsjö, två mil ifrån Lycksele. På gården uppe på backen, som en gång i tiden tillhört min farfar Herlog, fanns flera uthus och naturligtvis en ladugård med allehanda sorters djur. Det stora, gråa boningshuset, där jag bodde med mina föräldrar, samt en yngre och en äldre bror, var redan på den tiden ett riktigt "kråkslott", kallt och omodernt, fast med stora, höga gammeldags fönster som gav ljusa, trivsamma rum, samt en hänförande utsikt över den stora Ekorrsjön. Trädgården och uthusen var utmärkta lekplatser och naturen i övrigt runt omkring mångfasetterad och fantastisk. Där fanns allt! Höga berg där åskan rungade om somrarna,  blixtarna ibland lyste upp på höstkvällarna, och husets jordning gick efter slaskröret från övervåningen till källaren. Det kunde smälla till ibland! Uppe på berget fanns den största kallkälla jag någonsin sett. Stor som en liten tjärn faktiskt. I mitten, vid ett speciellt ljus, kunde man se en undervattenspelare av vatten som pressades upp ur bergets inre. Flera stora vattenådror förgrenade sig utför berget och hade under långliga tider försett byn med vatten. Där fanns ängar-åkrar,  stenrösen och spännande skogsvägar, samt en stig som gick förbi den beryktade dräparbäcken där man måste se sig noga för och inte trampa fel. En stor sjö med en "riktig" badstrand och en udde där vi brukade meta. Ibland rodde vi ut på sjön fastän det blåste ordentligt och utan flytvästar! Tänk att vi överlevde! Men det var där som grunden lades till mitt stora naturintresse. Ett intresse som följt mig genom livet och som på grund av naturens stora mångfald och rikedom, aldrig kan blir tråkigt eller "färdigt". Ja, det var en lärorik uppväxt med djur och natur som gav mycket av glädje och frihet.

Det var just i dessa naturrika trakter med många mils omnejd, som de flesta av mina sällsamma berättelser sades ha utspelat sig för länge sedan. Förr i tiden, när vittror och andra väsen fortfarande "befolkade" våra skogar, och det här och där bland gran och fur, fortfarande kunde bo också någon originell och berättarglad liten gubbe eller gumma som gärna delade med sig av sina upplevelser och erfarenheter.